47. Heliga Korsets kyrka i Nin, byggd på 800-talet.

48. Biskopssätet ( Kaptol) till höger, Zagreb (Zagabria, anlagt 1242) till vänster.

Ett tatariskt anfall 1241-42 påskyndade feodaliseringen med ty åtföljande befästningsverk. Det var 1242 som det lilla hantverkarsamhället Gradec på kullarna ovanför biskopsresidenset blev den fria ungerska samfällighet varur kroaternas politiska och kulturella centrum, den befästa staden Zagreb, kom att utveckla sig. Biskopsdömet hade år 1094 grundats av den ungerske kungen Ladislav I.

Kort därpå delades Kroatien i två banat, ett som vette mot Adriatiska havet, ett i Savas mellersta flodområde, Slavonien. De båda banaten förenades åter under en enda storfurste, Ivan Babonic, år 1322, av den ungerske kungen Karl av Anjou utnämnd till ban "tocius Sclavonie, Croatie et Dalmacie".

Efter kung Ludvig I:s död 1382 utbröt i Kroatien en feodal anarki mot centralmakten, och feodalherrarna sökte stöd hos den bosniske kungen Tvrtko I, som sålunda blev härskare även över Kroatien och de dalmatinska städerna utom Zadar, och 1390 - året efter det för serberna så olyckliga året 1389 - fogade Tvrtko till sin titel även "Kroatiens och Dalmatiens kung"; kungariket Bosnien nådde sin kulmen för att snart nog halka utför i samma mån som Venedigs makt ökade i kustbandet och där kom att bestå i nästan fyra århundraden, utestängande Kroatien från Adriatiska havet.

Turkarnas erövringståg berörde naturligtvis också Kroatien. Den 9 september 1493 utkämpades slaget på Krbavsko polje i nuvarande Krajina-området; den turkiska segern över de illa beväpnade kroatiska och slavonska styrkorna blev förkrossande. Det dittillsvarande kroatiska kärnområdet blev under de närmaste årtiondena befolkade av serber från det turkiska väldets inland. Slaget vid Mohácz (se 4b) utgjorde för den ungersk-kroatiska feodala arméorganisationen en katastrof. Stora partier i sydöst förvandlades till Turkiska Kroatien; genom freden i Sremski Karlovci 1699 avstod Turkiet området till Habsburg.

49. Bondeledaren Matija Grubec, död 1573, bekransad 1966.

Matija Gubec, ledare i det stora upproret bland kroatiska och slovenska bönder 1573 ( ? - Zagreb den 15.2.1573), Franjo Tahis livegne på hans egendom i Stubica, Hrvatsko Zagorje. Vilken andel Gubec hade i upproret är föga känt. Bönderna kallade honom för beg; adelns anklagelse är att de utsett honom till kung. Den 9.2. ägde det avgörande slaget med adelns kavalleri rum. [Hjälpen från Uskok i Zumberak kom aldrig fram]. G. fördes till Zagreb. Kungen godkände förslaget från biskopen-banen Juraj Draskovic [och] androm till varnagel blev G. den 15.2. först marterad med en glödgad tång, därefter krönt med en järnkrona, även den glödgad, samt slutligen styckad i fyra delar som en missdådare.

Betygelsen av Gubec var som en kopia på vad som vederfors en annan bondeledare i det ungerska Srem sextio år tidigare om vilket det heter: "han sattes på en tron af glödande järn och kröntes med ett brännhett diadem" (Nordisk Familjebok om György Dosza).

Militärgränsen hade självständig status och bestod av soldaterna och deras familjer, som lydde under sin knez eller vojvod samt den fjärran och osynlige kejsaren, men de var inte underställda någon magnat eller feodal-furste. Dessa hundra mil omfattade olika folkslag, vender, tyskar, illyrier, valaker, men bestod egentligen av ett oändligt antal nationaliteter. Gränssoldaterna var till stor del kroater, framför allt i början, men denna term omfattade i sin tur de mest varierande folkslag. En mycket betydande del var serber som levde i zadruga [ung. 'hushållskollektiv'] (...) Gränssoldaterna försvarade riket mot turkarnas plundringståg och angrepp, men till deras led slöt sig kringströvande äventyrare (...) och framför allt bönder som flydde undan livegenskapen.

50. Militärgränsen (Vojna krajina).

51. Nikola Zrinski d.ä. (1493-1534).

52. Nikola Zrinski d.y. (1620-1664).

Landsmän till Nikola Zrinski plägade bära en ryttarhalsduk som efter den franska nationalitetsbeteckningen croate gav persedelbenämningen cravate i Frankrike, Krawatte på tyskspråkigt område och sedan även kravatt i Sverige; en annan förvrängning av kroat är krabat, "eg. våldsam och oregerlig sälle (med anledning af kroaternas vilda framfart under trettioåriga kriget)" (Nordisk Familjebok).

Nikolas yngre bror Petar (1621-1671) deltog även han på tjeckisk och tysk mark i kriget. 1665 utnämndes han till ban (installerad i sitt ämbete 1668). Kejsaren Leopold I:s maktfullkomlighet fick banen att rikta sina blickar mot Frankrikes Ludvig XIV som beskyddare, dock utan resultat. I sin kamp mot hovet i Wien var han i detta läge jämte andra magnater beredd att byta banskapet mot ett vasallskap över Kroatien och Ungern under den turkiske sultanen. Kupp-planerna uppdagades, och Petar Zrinski jämte svågern Fran Krsto Frankopan lockades till Wien för att be om eftergift. Petar gick i Wien förlustig såväl sin banvärdighet som sina jordegendomar, och de båda svågrarna blev dömda till döden som förrädare och avrättade i Wiener Neustadt Valborgsmässoafton 1671.

53. Wiener Neustadt Valborgsmässoafton 1671, då såväl Petar Zrinski som Fran Krsto Frankopan avrättades.

En son till Petar Zrinski ställdes under uppsikt, en dotter blev satt i kloster men räddade sig över till Turkiet.

1809 blandade sig även kejsar Napoleon i Kroatiens affärer genom att infoga Croitie civile och Croitie militaire mellan Sava och havet i Frankrikes Provinces Illyriennes (som hänsyftade på kejsar Augustus' romerska provins Illyrien), en konstellation som efter den stores fall omvandlades till ett kungarike under Österrike och några decennier senare splittrades upp på ett antal kronländer.

Adjektivet illyrisk fortsatte att vara på modet. På 1830-talet startade publicisten Ljudevit Gaj och greve Janko Draskovic (av samma släkt som den i citatet om Matija Gubec nämnde Juraj) den s.k. Illyriska rörelsen, vars mål var att "genom utbildandet av ett gemensamt språk politiskt och kulturellt samla de sydslaviska stammarna" (Sv.uppsl.). Ungrarna såg emellertid ej med blida ögon på vad rörelsen stod för och förbjöd termen "illyrisk" i officiellt bruk; när de därtill ville införa ungerska som officiellt språk var måttet rågat för kroaterna; på förslag av bl.a. Ljudevit Gaj utnämnde i detta läge kung Ferdinand Miltärgrenze-översten Josip Jelacic (1801-1859) till ban.

54 och 55. Ljudevit Gaj (t.v.) och Janko Draskovic (t.h.) initiativtagare till Illyriska rörelsen.

56. Ban Jelacic.

57. Språkreformatorn Vuk Stefanovic Karadzic.

59. Frans Josef, nybliven kejsare.

60. Torgskylten "Torg Jelacica Bana" i Zagreb.

Det kan vara på sin plats att i detta sammanhang ägna några ord åt en serb vid namn Vuk Stefanovic Karadzic. Han föddes 1787 i en by strax väster om floden Drina, erhöll under Karadjordjes regim anställning som tulltjänsteman och kom efter dess fall i personlig kontakt med den österrikisk-slovenske slavisten Jernej Kopitar som inspirerade honom till att sätta serbisk folkpoesi på pränt; via tysk översättning präglade den Johan Ludvig Runebergs dikt-cykel Idyll och epigram, i vars inledningsdikt Grafven i Perrho skalden anknyter till "de mera vildsinta sidorna i den serbiska imaginationen" och "skär ... huvudet av sina fiender och använder det som trofé, ett förfarande vars burskap i Norden är milt sagt omstritt" (Bengt Holmqvist i "Den Svenska Litteraturen", del 3, s.121). År 1814 och 1818 utgav Karadzic en serbisk grammatik resp. en serbisk-tysk- latinsk ordbok; i dessa anpassade han med sin cirilica det gängse otidsenliga med kyrkslaviska bemängda kyrilliska alfabetet till det givna behovet och lanserade en stavning som nära överensstämde med det folkliga uttalet, enligt mottot "Pisi kao i govoris!" ('Skriv som det låter!'); en princip - som även kan anses vara till viss olägenhet - var att dubbelteckning av konsonant ej skulle förekomma - därav liksom i ordet cirilica ovan den sedermera normaliserade stavningen Jelacic, med endast ett l. (Normaliseringen blev retroaktiv.)

Hos Milos Obrenovic råkade han 1832 i onåd med påföljden att han - bokstavligen - ej fick lov att sätta sin fot i det nya arvfurstendömet. Han dog och begravdes 1864 i Wien; under högtidliga former fördes hans stoft till Belgrad år 1897. Då hade sedan den 14 mars 1868 hans ortografi varit den för serbiskan allena giltiga.

Efter denna utvikning återvänder vi till den kroatiska historien. Sedan Jelacic väl i juni 1848 inför Rådet (Sabor) och förestavad av den nyutnämnde serbiske patriarken Josip Rajacic avlagt installationseden och båda därpå gjort solenna besök i såväl den katolska Markuskyrkan som det serbisk-ortodoxa templet, förklarade banen rent ut att hans rätte herre bodde i Innsbruck och ej i Budapest - i Innsbruck dit det kejserliga hovet under det årets rådande oroligheter tagit sin tillflykt. I september förklarade den ungerska regeringen krig, och Jelacic utnämndes i samband med detsamma av kejsaren till Feldzeugmeister och befälhavare för den österrikiska sydarmén, med vilken han inföll i Ungern. En bland hans brigadkommendanter var den förut - i kapitlet om Bosnien - nämnde Josip Filipovic.

Då den 18-årige Frans Josef avlöste sin farbror på kejsartronen utökades Jelacics befogenheter även till Rijeka och Dalmatien, och Montenegros vladika Petar Petrovic Njegos såg i honom rent av en messiasgestalt; i ett brev till banen på nyåret 1849 skrev han: "Åt all din framgång gläder jag mig som vore den min egen, ty din framgång är folkets, det vill säga även min såsom din medbroders (...). Dig har ett hemligt öde ställt i spetsen för sydslaverna". (Furstbiskopen var för övrigt en av de första att nyttja benämningen Jugoslavija.) I maj det året tecknade sig Jelacic som "Ban i Dictator"; dock vitsordas han trots sistnämnda epitet ha varit mycket populär bland kroaterna. 1854 förärades han grevetitel. - Och så slutligen ett citat ur Slavka Drakulics "Balkan Express", 1993, i Ia Linds översättning: "Monumentet över den kroatiska 1800-talshjälten greve Jelacic, som den kommunistiska regeringen avlägsnade efter andra världskriget och förpassade till vad som med dåtidens officiella språkbruk kallades "historiens skräphög", står sedan våren 1990 åter på sin ursprungliga plats; Republikens torg [Trg Republike] har döpts om efter honom."

I Ungern förklarade riksdagen i april 1849 habsburgska ätten förlustig Ungerns krona. Österrike förmådde ej kuva Ungern.

61. Biskopen i Djakovo J.J. Strossmayer.

62. Eugen Kvarternik, en av Kroatiska rättspartiets grundare.

Kring sekelskiftet 1900 förekom en nationell rörelse under Franjo Racki och biskopen Josip Juraj Strosmajer (Strossmayer); en postillyrisk fraktion i Ljudevit Gajs efterföljd strävade efter en mera utbyggd samverkan med de serbiska slaverna och med den ortodoxa kyrkan. Vad gäller det förra ledet hände mera påtagliga ting i första världskrigets spår (se 13b).

En annan kroatisk nationell rörelse hade startats 1878 i och med att Eugen Kvaternik och Ante Starcevic grundade det s.k. Rättspartiet (Hrvatska stranka prava HSP), vars mål, ett självständigt Kroatien, redan i ett tidigt skede manifesterade sig. Ett annat kroatiskt parti, som 1904 grundades av Stjepan och Antun Radic, var Kroatiska bondepartiet (Hrvatska seljacka stranka HSS). En av Josip Frank ledd grupp hoppades som alternativ till Ungern-beroendet på en direkt relation till Wien med samma självständighet som Ungern hade i dubbelmonarkin; - en trippelmonarki var vad som önskades.

En anhängare, tillika svärson, till Frank, Slavko Kvaternik, kom att spela en viss roll några decennier senare (något härom i 14b). Samma sak gäller Ante Pavelic, född 1889 i Hercegovina, vilken före första världskriget som juris studerande kom i kontakt med den "ungkroatiska" nationalismen i Zagreb.