Ganska snart efter slovenernas bosättning bildades år 623 under ledning av en man vid namn Samo ett slaviskt adelsförbund, vari slovensk adel utgjorde en del - det första i skrivna källor kända slaviska riket. Det var emellertid av kort varaktighet; förbundet, omspännande Ljubljana, Klagenfurt, Wien, Prag och Leipzig, upplöstes efter Samos död 658.
I mitten av 700-talet kom slovenerna under kunglig frankisk överhöghet. Några höga furstar mottog dopet i Bayern, och deras undersåtar blev - i varje fall formellt - kristna. Karantanien (svensk beteckning: Kärnten), som området benämndes, inordnades också i det feodala systemet. I slutet av 800-talet kom nomadfolket magyarerna, varigenom grannskapet till västslaverna bröts. Så småningom sönderföll Karantanien i Koruska och Stajerska (Steiermark), och kring Savas övre flodområde bildades vid 1000-talets mitt Kranjska.
År 1273 valdes till tysk kung Rudolf av Habsburg. Dynastin befäste både i de nämnda slovenska landskapen (som sammanfattades under beteckningen "Inre Österrike") och i Istrien under de följande hundra åren sin maktställning, vilken den sedan bibehöll fram till vårt århundrade. Ett hot mot habsburgarna utgjorde dock i förra hälften av 1400-talet Celje-grevarna; från serbernas historia erinrar vi oss Ulrich av Celje, som 1433 ingick äktenskap med Nemanja-ättlingen Katarina Brankovic (se 3f). Ulrichs död innebar att habsburgarna befäste sin ställning i Inre Österrike. Allvarligare för dem var den ungerske stormaktskungen Mattias Corvinus' (i slovensk tradition: kralj Matjaz) erövringar 1489, som dock efter hans död följande år återbördades jämte en del av kungariket, Prekomurje, på andra sidan floden Mura (Mur).
Det andra stora bekymret vid denna tid, osmanerna, drabbade inte slovenskt område i form av ockupation men, illa nog, i form av "akin", d.v.s. plundring, härjning och mänskorov; ockuperad mark var som minst endast fyra mil avlägsen.
63. Primoz Trubar, ABC-boksförfattare och bibelöversättare.
64. Les Provinces Illyriennes (med Ljubljana som residensstad).
Så småningom, under 1700-talet, blev det Österrike som i egenskap av enhet för sig kom att behärska den stora merparten av de slovenska områdena. Efter krig med Napoleons Frankrike i början av 1800-talet slöts 1809 fred i Schönbrunn, varvid stora delar av slovenskt territorium, dock ej Stajerska och östra Koruska, infogades i de nybildade Illyriska provinserna, som även omfattade civildelen och militärgränsdelen av Kroatien samt Dalmatien (inklusive Dubrovnik) och Kotorbukten; residensstad för den Frankrike underställde generalguvernören blev Ljubljana.
Efter de militära motgångar Napoleon råkade ut för ett par år senare upplöstes den nya territorialenheten 1813. Tyska Förbundet blev nu fram till 1866 ny överhet. Mars-revolutionen i Wien 1848 och de med den förenade bonde-upproren hade bland annat till följd att storgodssystemet avskaffades och nästan all brukningsbar jord övergick i bondeägo mot ett visst skadestånd till de förra ägarna. En annan följd av revolutionen var att ideerna om ett Förenat Slovenien antog fastare konturer.
Österrikisk-preussiska kriget 1866 (som Österrike förlorade) och ungrarnas motstånd mot österrikisk centralism ledde 1867 till bildandet av dubbelmonarkin Österrike-Ungern, varvid de slovenska delarna huvudsakligen hamnade under den habsburgska rikshalvan. Under första världskriget blev det alltmera uppenbart att slovenerna i österrikiska armén kämpade mot sig själva, och politiker såväl hemma som i exil verkade för en separation (se mera härom i 13b). Efter krigets slut kom drygt en miljon slovener att tillhöra Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike, 400000 Italien och 90000 Österrike.
