Den indirekta upprinnelsen till staden är en forntida grekisk koloni vid namn Epidaurus, ej att förväxla med det ännu mera forntida peloponnesiska Epidauros, sydväst om Aten. Den grekiska kolonin blev under andra århundradet f.Kr. romersk - Colonia Martia - och inrangerades på 500-talet i det östromerska riket. Till följd av avarers och slavers framfart under århundradet därpå tog invånarna sin tillflykt till en skyddad holme knappt två mil nordvästut; av det gamla samhället, Civitas vetus , blev med tiden, kroatiserat, Cavtat .

Tillflyktsholmen med sitt nya samhälle Ragusium var skild från fastlandet genom ett trångt sund, på vars andra sida en slavisk bosättning ägde rum. Ön började befästas åt sjösidan på 800-talet som värn mot en arabisk belägring, sundet torrlades så småningom och av de båda tvillingstäderna blev en enda stadsbildning, vars namn i västerlandet blev Ragusa men i det slaviska grannskapet och det slaviska upplandet kom att benämnas Dubrovnik (och på turkiska Paprovnik).

Staden, med sitt utmärkta läge vid den östadriatiska skärgårdens sista utposter i sydöst, blev en alltmer betydande hamn- och handelsplats i periferin av det bysantinska väldet och på behörigt avstånd från Konstantinopel. Men i början av 1200-talet iscensattes det fjärde korståget, i vilket Venedig stod till tjänst med trupptransporterna till sjöss samt med intrigspel som gick ut över Bysans (i stället för över muslimerna), och såväl Konstantinopel som Dubrovnik föll i venetianska händer. Från år 1205 till år 1358 hade Venedig styrande händer inom Dubrovniks murar såväl kyrkligt, via en venetiansk ärkebiskop, som världsligt. Dubrovniks utveckling som självbestämmande sjöfartsstad begränsades och fördröjdes med våld men den redan under 1100-talet inledda varuförmedlingen mellan å ena sidan dubrovnikköpmän och å andra sidan Bosnien (Kulin ban) och Serbien (storzupanen Stefan Nemanja och dennes bror) upprätthölls och utvecklades, med salt, metall och textil som viktigaste komponenter. År 1333 köpte Dubrovnik Stonski rat, d.v.s. halvön Peljesac av den serbiske kungen och kom därigenom i besittning av saltfyndigheterna vid staden Ston.

Under 1300-talet stärkte det kroato-ungerska kungadömet sin ställning i Dalmatien på Venedigs bekostnad. I en fredsuppgörelse i Zadar 1358 avstod Venedig från den östadriatiska kusten, inklusive Dubrovnik-området. Den venetianske styresmannen - comes - ersattes av en ungersk rector , men stadens ställning blev efter den sittande kungens död relativt självständig, även utrikespolitiskt; bestående spår satte den venetianska epoken i det patriciska styrelseskicket, som på olika nivåer gav stor makt åt ett begränsat antal familjer.

Dubrovnik kompletterade sitt jordinnehav med ön Mljet (utöver den sedan 1200-talet tillhöriga ön Lastovo) och kustlandet åt nordväst upp till Peljesac och sedan även åt sydöst med kuststräckan ner mot Kotorbukten, d.v.s. Konavli inklusive den för Dubrovniks uppkomst så viktiga staden Cavtat. Allt som allt var landområdet inte större än Öland och invånarantalet 25 à 30 tusen, varav cirka 5000 i staden.

65.Republiken Dubrovnik.

66. Dubrovnik på 1400-talet. Teckning efter relief.

Dubrovniks statsrättsliga status sammanfattas i Enciklopedija Jugoslavije sålunda: det är inte möjligt att formalrättsligt precisera vem som i alla dessa faser är Dubrovnik-republikens suverän, och även omöjligt att definiera denna stats statsrättsliga status, som övervägande bygger på ett mångsidigt beroende men, i form av ett vasalliskt tribut-förhållande, praktiskt politiskt innebär den självständiga Dubrovnik-statens fullständigt oberoende ställning.

Den 6 april 1667 drabbades staden av en jordbävning, med flera tusen omkomna och med svår materiell förstörelse till följd av själva skalvet och av eldsvådor som sekundärt utbröt. Det tog ett halvt sekel att restaurera de raserade byggnaderna och uppföra nya byggnader, t.ex. katedralen. En annan följd av katastrofen var att adelsståndet ej förmådde rekrytera medlemmar fullt ut till Stora rådet utan måste släppa in medlemmar ur borgerskapet.

1684, efter turkarnas nederlag vid Wien, blev det Österrikes tur att mot tribut ge staden sitt beskydd, speciellt mot ett Venedig som under 90-talet ockuperade nedre Dalmatiens fastland, en ockupation som dock hävdes genom freden i Karlovci 1699.

En ny sjömakt i området vid denna tid var Frankrike. Med detta land tvingades Dubrovnik till ett ofördelaktigt handelsavtal 1776 och mot slutet av århundradet utkrävdes kännbara krigstributer till såväl detta land som till Österrike. I maj 1806 besattes staden av en fransk militärstyrka, vars kommendant anklagade republiken för att ha blivit Frankrikes fiende genom att t.ex. vid Kotorbukten ha varit Ryssland behjälplig. Den 31 januari 1808 deklarerade fransmännen inför den sammankallade Dubrovnik-senaten att staten Dubrovnik och dess aristokratregim upphört att existera.

Den 31 oktober 1809 infogades Dalmatien inklusive Dubrovnik i Illyriska provinserna. 1814 besatte österrikarna staden, som förvandlades till ett distrikt inom det österrikiska kungadömet Dalmatien.

Det finns mycket att tillägga angående stadens byggnadsminnen, styrelseskick, välfärdsinrättningar och skönlitterära skapande. Men det redan skildrade må i detta sammanhang vara nog.

Avslutningsvis ett citat ur förordet till Torgny Sommelius' bok Jugoslavien u.p.a., 1954: "Detta är en förlegad bok. När ni tar den i hand är allting annorlunda i Jugoslavien. (...)

Bara Dubrovnik är alltid lika stilla, blek i månskenet, som en pärla i ett just uppbrutet ostron.

Eller skall någon påstå att också Dubrovnik är en illusion?"