1. ett Större Serbien, innebärande att det till det befintliga Serbien lades Montenegro, södra Dalmatien, stora delar av Bosnien och Hercegovina, Srem och södra Ungern, och tillika innebärande en samling kring den ortodoxa kyrkan;
2. ett Stor-Kroatien;
3. en österrikisk förbundsstat, där alla sydslaviska folkslag skulle ha nationell autonomi, den s.k. Austroslavismen;
4. en fri självständig republikansk federation av balkan-slaver. Men i fråga om momenten "republikansk" och "federation" fanns det falanger som förespråkade monarki och centralism.

1. Ett konkordat i juni 1914 mellan Serbien och Vatikanen var ägnat att dämpa farhågor hos romerska katoliker rörande intolerans från de serbisk-ortodoxas sida.
2. Den 7 december 1914 formulerar den serbiska regeringen officiellt målet för den krigiska kampen: "att befria och ena alla våra ofria bröder - serber, kroater och slovener". Det är den s.k. Nis-deklarationen (den serbiska regeringen hade ansett Belgrad som ett alltför utsatt läge och flyttat sin verksamhet till Nis).
3. Den 30 april 1915 bildas, med en oavhängig stat på programmet, genom Ante Trumbic exilorganisationen "Jugoslavenski odbor" ('Sydslaviska kommittén') såsom språkrör för från Österrike-Ungern emigrerade serber, kroater och slovener. Kommittén fick sitt säte i London.
4. I mars 1917 bildas "Montenegrinska kommittén för det nationella enandet", d.v.s. för Montenegros förening med Serbien och övriga sydslaviska områden.
5. Den 30 maj 1917 - i den s.k. Majdeklarationen - kräver "Den sydslaviska deputeradeklubben" i Wiens parlament att alla de länder i monarkin där slovener, kroater och serber bor slås samman till en fri, självständig statsbildning under Habsburgsdynastins spira (i ett upprop oktober 1918 fanns slutklämmen "under Habsburgsdynastins spira" ej med; en del hade hänt på krigsfronten under mellantiden).
6. Den 20 juli 1917 undertecknas av Pasic och Trumbic den s.k. Korfu-deklarationen om serbernas, kroaternas och slovenernas krav på en gemensam, fri och oavhängig parlamentarisk monarki, eller annorlunda uttryckt: "en konstitutionell, parlamentarisk demokrati med Karadjordjevic-dynastin i ledningen"; jämställdhet skulle råda mellan de två alfabetena, de tre nationernas namn och flaggor och de tre religionerna. (Det var den första gemensamma akten från den serbiska regeringen och Jugoslavenski odbor.)
7. Den 6 oktober 1918 bildas i Zagreb, med uppgift att göra upp med Österrike-Ungern, "Narodno vijece" ('Nationalrådet') bestående av deputerade för slovener, kroater och serber från Kroatien, Bosnien/Hercegovina, Dalmatien och Ungern, Trieste och Istrien samt från de slovenska områdena. (Noteras kan att en av de tre ordförandena hette Ante Pavelic, till yrket tandläkare och ej identisk med den i framtiden mera kände - och ökände - juristen med samma namn; de övriga två var slovenen Anton Korosec - "pop Korosec" - och serben Svetozar Pribicevic.)
8. Den 26 oktober 1918 förklarar den kroatiska lantdagen det statsrättsliga bandet med Ungern resp. Österrike-Ungern för upplöst. Lantdagen uttalar sig för bildandet av en gemensam slovensk-kroatisk-serbisk suverän stat. Narodno vijece förklaras, interimistiskt, som högsta regeringsorgan. (I november 1918 existerade jämsides med varandra tre stater: Kungariket Serbien, Kungariket Montenegro, Narodno vijece-staten.)
9. Den 9 november 1918 kommer den s.k. Genève-deklarationen mellan den serbiska regeringen och Narodno vijece om en stat omfattande kungariket Serbien och det österrikisk-ungerska sydslavdömet (åt den montenegrinska regeringen erbjöds anslutning). I avvaktan på en författning skall en provisorisk regering med tre medlemmar från vardera av de båda parterna bildas. (Deklarationen ratificerades emellertid ej av den serbiska regeringen, och kritiska synpunkter framfördes från Narodno vijece-kretsar.)
10. Den 24 november 1918 beslutar Narodno vijeces centralutskott sin stats förening med Serbien. (Avvikande mening anmäldes dock av bondepartiledaren Stjepan Radic, som förklarade den stora massan medborgare vara mot centralism och militarism och vara för en republik snarare än för en nationell överenskommelse med serberna.)
11. Den 25 november 1918 beslutar en folkförsamling i Vojvodina att detta områdes tre delar (Banatet, Backa och Srem) förenas med kungariket Serbien.
12. Den 26 november 1918 beslutar en montenegrinsk folkförsamling, att också Montenegro ansluter sig.
13. Den 1 december 1918 äger en mottagning rum i det serbiska kungapalatset, varvid Narodno vijeces beslut (jfr ovan) om anslutningen överbringas. Utväxlingen av skriftliga förklaringar mellan Narodno vijeces deputerade å ena sidan och tronföljaren Alexander å andra - den s.k. Decembertraktaten - betraktas som grundläggningsakten till Kraljevina Srba, Hrvata i Slovenaca 'Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike'. (eller kortare: SHS-staten.)

I januari 1918 hade USA:s president Woodrow Wilson inför kongressen presenterat ett förslag till fredsprogram i fjorton punkter - De fjorton punkterna - av vilka nr 10 gällde autonomi för delar av Österrike-Ungern och nr 11 ockupationsstyrkornas utrymning av bl.a. Serbien och Montenegro; Serbien skulle ha tillträde till havet, och en justering av Balkanstaternas gränser i enlighet med nationalitetsprincipen skulle verkställas.

Ett drygt år senare öppnades fredskonferensen i Versaille, som den 28 juni - precis fem år efter morden i Sarajevo - resulterade i Versaille-freden, i vilken Wilsons nationalitetsprincip ej fick något genomslag.

Av intresse i detta sammanhang är de tre separatfrederna med Österrike resp. Bulgarien resp. Ungern som ena parten. Den 10 september 1919 slöts freden i Saint Germain-en-Laye (väster om Paris) mellan Österrike och de allierade. Den innebar slutet på Habsburg som politisk faktor efter en 700-årig historia. Till Italien avträddes nästan hela Istrien, Trieste och några dalmatinska öar, och den nya sydslaviska staten - Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike - fick södra Steiermark, sydöstra Kärnten, två små fragment av Istrien, Bosnien, Hercegovina och Dalmatien (utom nyssnämnda öar). Genom Rapallo-fördraget av den 12 november 1920 erhöll Italien ytterligare bl.a. Zara (Zadar) och ön Lagosta (Lastovo); drygt tre år senare sällade sig Fiume (Rijeka) till de italienska besittningarna. - Den 27 november 1919 slöts freden i Neuilly (en förstad till Paris) mellan Bulgarien och de allierade; Strumica-området (i nuvarande sydöstra Makedonien) och ytterligare ett par smärre områden avträddes till SHS-staten. - Den 4 juni 1920, i Trianon (slott i Versaille), var turen kommen till Ungern och de allierade: Italien fick Fiume, SHS-staten en ungersk minoritet, västra Banatet, Backa, Baranja, Prekomurje- och Medjumurje-distrikten samt Kroatien-Slavonien.

Beträffande Kärnten hänsköts gränsdragningen till en folkomröstning den 10 oktober 1920 under överinseende av en inter-allierad kommission i Klagenfurt (Celovec). I zon A, den södra, utföll omröstningen till Österrikes förmån, varpå den i zon B befanns överflödig. Karavankerna fick bilda gräns mellan de båda staterna.

67. Statsminister Stojan Protic.

Den 20 december 1918 hade den första SHS-statsregeringen bildats, med Radikala Partiets ledare Stojan Protic som statsminister, en post som under tjugotalet var så gott som förbehållen en serb, liksom helt och hållet posterna som krigsminister och som marinminister. Precani, de som hörde hemma på andra sidan Donau och Sava (från Belgrad räknat) missgynnades till förmån för Carsija, 'Marknaden'. "Denna förvirrade och kalejdoskopiska period är den minst uppbyggliga i den jugoslaviska historien" är det omdöme A Short Story of Yugoslavia, 1966, ger.

I april 1919 bildades Jugoslaviens arbetarparti (kommunisterna) - Socijalisticka radnicka partija Jugoslavije (komunista), SRPJ(k). På den andra kongressen, i juni 1920 antog partiet namnet Jugoslaviens kommunistiska parti - Komunisticka partija Jugoslavije, KPJ. Partiet ställde upp i det konstituerande parlamentsvalet, som ägde rum den 28 november 1920, och erhöll därvid 200000 röster, vilket betydde 58 mandat. Genom regeringsdekret av den 29 december förklarades partiet olagligt och de 58 uteslöts ur parlamentsförsamlingen. Den första beslutspunkten i dekretet, känt under namnet Obznana ('Kungörelse') lyder: "[Beslutas] 1. att fram till Konstitutionsfrågans lösning varje kommunistisk och annan propaganda förbjuds, att deras organisationer upplösas, deras samlingslokaler stängas, deras tidningar och alla andra skrifter, som skulle störa Rikets lugn och fred, förkunna, rättfärdiga eller prisa diktatur, revolution eller våld av något slag, förbjudas. Omedelbart skola alla kallelser till generalstrejk beslagtagas och inom en månad skola alla som muntligt eller skriftligt göra dem inspärras." - Och punkt 7: "att alla tjänstemän, högre eller lägre, som skulle kunna fortsätta med bolsjevism-propaganda i vårt land avskedas (...)." Partiet var under hela mellankrigstiden hänvisat till en underjordisk tillvaro.

Konstitutionen antogs av parlamentet den 28 juni 1921 (därav dess namn Vidovdan-konstitutionen). Dess parlamentariska underlag var svagt ej enbart på grund av uteslutningen av kommunisterna utan även därför att Kroatiska republikanska partiet vägrat delta i den konstituerande församlingens arbete. I Konstitutionen erhöll Karadjordjevic-dynastin en starkare ställning än vad som ursprungligen avsetts. På sin färd till parlamentet för att svära konstitutionseden utsattes prinsregenten Alexander för ett attentatsförsök. Några veckor senare blev Milorad Draskovic, f.d. inrikesminister och som sådan ansvarig för utfärdandet av Obznana, av en bosnisk kommunist ihjälskjuten på den kroatiska rekreationsorten Delnice.

I augusti 1921 avled Peter I och Alexander blev kung.

68. Kroatiska bondepartiets ledare Stjepan Radic.

Det blev givetvis serberna som kom att dominera den nya staten, eftersom de "från första början fört med sig ett redan fungerande system för militär och civil förvaltning" (Dorothea Razumovsky i Populär historia 3/1992) - en dominans som också hade en baksida. I Serbiens makedonska del fanns två missnöjesrörelser, en för anslutning till det befryndade Bulgarien, en för självständighet ("Makedonien åt makedonerna!"). Detta kan jämföras med vad som ansågs gälla femtio år senare, sedan en särskild federal fond i mitten av 1960-talet bildats för att finansiera de industriellt underutvecklade landsdelarna: "För makedonerna i Jugoslavien har utvecklingen efter kriget varit något mycket positivt, och få jugoslaver är därför så trogna den nuvarande statsbildningen som de här nere i söder. Här finns inga separatistiska strömningar. Här vill man inte bryta sig ur den jugoslaviska federationen. Här finns nationalism, ja, men det är en nationalism utan separatism" (Bergman, Tredje bordet från höger, 1981).

Ledaren för Kroatiska Republikanska Bondepartiet hette Stjepan Radic. Hans parti anslöt sig 1924 till bondeinternationalen (Internationella agrarbyrån) i Moskva, en rörelse som fördömts av alla partierna utom av det genom Obznana förbjudna kommunistpartiet. Nu drabbades även Bondepartiet av Obznanas bannlysning, och Radic arresterades. Denne lämnade dock efter påtryckningar från kroatiskt borgerligt håll bondeinternationalen, ledet "Republikanska" ströks ur partinamnet och Radic blev som undervisningsminister tillfälligt medlem i en koalitionsregering, vari även Radikala Partiet ingick. Efter en tid utbyttes Kroatiska Bondepartiets medverkan mot Slovenska Folkpartiets och Jugoslaviska Muslimorganisationens.

69. Parlamentsbyggnaden i Belgrad (uppförd på 1930-talet).

Allmänt missnöje ledde till en omaka koalition som hade Bondepartiet som ena part och Radikala partiet som andra. Bondepartiets mål var införandet av demokratiska friheter, konstitutionsfrågans lösning, etablerandet av lag och ordning, frihet och autonomi. Koalitionen upplöstes 1927, och Radic kom i oppostionställning. Den 20 juni 1928 tillspetsades situationen till den grad att en deputerad för Radikala Partiet, montenegrinen Punisa Racic, under en debatt sköt ihjäl två kroatiska parlamentsledamöter (den ene var Stjepan Radics brorson Pavle) och sårade ytterligare två, bland dem Stjepan Radic, som halvannan månad senare avled av skadorna. Ny partiledare efter denne blev advokaten Vladimir Macek.

I de oroligheter som blev följden av morden hände sig bland annat att en kommunistisk demonstrationsledare vid namn Josip Broz i augusti blev arresterad och dömd till fem års fängelse.